Se hur dagen bräcker, fram går ljusets flod...

Nu är det varmt igen, trots detta är det med försiktiga steg jag kliver ut genom ytterdörren. Kommer luften att vara sådär härligt vårig som igår eller kommer jag mötas av en bitande kyla a la förra veckan. Det vet man aldrig säkert

Egentligen tycker jag nog att det är lite av tjusningen med vårt avlånga land. Man blir lite ödmjuk, viker sig för naturens krafter. Det finns inga garantier och det är vi väl medvetna om. Således har jag börjat bli smått förbannad på dessa krönikörer som driver med Stockholmarnas näst intill desperata inställning till våren.
Minsta solstråle? Solglasögon på (i år; wayfares)
Mer än 5 grader varmt? Intagande av kaffe, inlindade i filtar, på någon av stadens uteserveringar.

Jag har själv skrattat lite åt denna desperata jakt på vår och värme men tror att jag har börjat inse charmen i det nu.
Varför ska vi inte tillåtas ta vara på varje gnutta sol som bjuds? Varför ska vi inte till fullo utnyttja staden i sin bästa klädnad?
Det är ju nu den är som finast, när det fortfarande är friskt och klart, soligt men kyligt och hela staden går runt i en kärleksbrus.

Vi kommer aldrig att få ett vardagligt förhållande till värmen, och det ska man kanske vara glad för.
I år har jag bestämt mig för att utnyttja solens första strålar maximalt. Take away-luncher i parker, promenader på kvällarna (morgnarna är fortfarande för tidiga för min del) och häng på landstället på helgerna.

Igår brände jag mig i vårsolen. Gotta love it.